Längtan och frågor utan svar

Dagarna är långa nu. Jag känner mig ensam, och trött på att varje dag behöva kämpa för att finna en gnutta ro i kroppen. Jag vet att det beslut jag tog är det rätta, och att det måste vara såhär för att jag ska börja mitt liv på riktigt. Men ensamheten håller på att äta upp mig inifrån, och hjärtat slår alltmer oregelbundet. Jag känner mig undernärd på kärlek och närhet. Försöker härda ut och framstå som att jag är glad för dom valen jag gör idag. Men jag är och kommer alltid vara en vars beroendepersonlighet hela tiden krigar med dom andliga principerna, som jag nyligen lärt mig att tillämpa. Jag heter Patrik och jag är en beroende säger jag varje dag till mig själv, och ber om förlåtelse för allt ont jag gjort i det gamla. Finns den att få? Och hur känns det när man fått den? Vart finns det goa nu när man äntligen gör rätt? Och vart finns sinnesron i det nyktra, som en öl i det dimmiga beroendet falskt lovade? Jag tänker därför finns jag, nej jag finns därför tänker, känner och lider jag genom dagen. Lever för nuet och accepterar att saker är det dom är. Kämpa på och böj på nacken, kanske hör någon eller något mig. Kanske befriar någon eller något mig från mina kramper för stunden, eller hjälper mig att finna just så mycket kraft att jag precis klarar av dagen. Nästa morgon böj på nacken samma sak även denna dagen. Ensamma och långa är dagarna nu. Har glömt känslan av någons närhet i det intima. Har glömt glädjen av någon hos mig. Längtar så efter detta. Finns hon där ute? Letar hon också? Och när i så fall korsar våra stigar varandra? Fy fan för alla frågor utan svar, Sinnesro vart finns du i mitt tillfrisknande?